|
|
|
|
djurgårdsninja - 5 new articles
Nu är det dags att röra på sig
Den 10 maj 2006 skrev jag det första inlägget på djurgårdsninja, närapå exakt tre år sedan. Maj 2006 var en tid av förväntan med EM-sommar och CL-kval för DIF som . Ninjan hade Tysklands-resan bokad, ingen lillninja, och massor av tid att skriva av mig på. Så här tre år senare är saker och ting annorlunda. DIF hoppas på mittenplats i Allsvenskan och ninjan har både barn och förortsvilla. Sammantaget saknas tid och inspiration för att upprätthålla en bra nivå på sajten. DIFBloggen.se kom med ett lämpligt förslag om att jag och Kaninen skulle ta vårt pick och pack och flytta dit. Där finns fler skribenter. Inspirerade skribenter. Folk som kan det här med att knacka sajter. Det låter bra. Dit far vi. Det 485e inlägget i djurgårdsninjas historia blir därmed det sista. Inget tittande i backspegeln, ingen sentimentalitet. Bara ett stort tack för allt engagemang i kommentarsfältet! Vi ses på DIFBloggen.se. Nu sjutton vänder det!
Jag läste precis att det var 17 år sen vi vann mot GAIS senast. Det låter nästan orimligt länge, precis som det trots rätt låga förväntningar faktiskt gått orimligt dåligt i allsvenskan i år. Jag försökte hitta en ljuspunkt i det att vi gick vidare i cupen förra veckan, men den lurande känslan var väl snarare att vi kommer mötas i vanligt seriespel snart om inte spelet vänder. Därför är det ju givet läge för den mirakulösa vändningen som ingår i samtliga hjälteepos genom historien. Om vi ska följa Campells olika stadier har vi nu nått det åttonde stadiet där vår hjälte når sin botten - efter att ha varit slagpåse mot både hög och låg möter han nu en mytisk best - i vårt fall 17 år utan vinst. Det är nu det magiska händer. Precis som när vi vände mittfältstriangeln 2005 kommer vi nu med stukad trupp utan både Dajja och Oremo lyckas slå ett GAIS i rätt bra form med Wanderson som är tvåa i skytteligan. Även om det här är en nyckelscen i de flesta epos innebär vändning knappast en lätt fortsatt resa, men man börjar ändå ana att det hela kan gå vägen. Vågar man tro på 2-1 med två strutar av Rajalakso? Var ska detta sluta?
0-3 borta mot HBK. Som enda utväg ur denna groende panikångest har jag beslutat att börja följa ett vinnande lag, och valet föll på Fredriks Drängar i Korpens division 1 Norra. Ett rimligt antagande är att klubbarna ändå snart nog möts på väg åt olika håll i seriesystemet. Gårdagsfajten borta mot Tolvan/Beerford inleddes inspirerande av bortalaget och efter en frispark som togs Henry-stajli (lite lurigt sådär väntar man inte på att muren ställt upp sig utan man tjongar den i krysset utan att fråga om lov) var ställningen 0-1. Spelövertaget växlade, men i början av andra kunde 0-2-kassen sättas efter en snygg dribblingshistoria med påföljande högerslägga och målvaktstabbe. En rackarrökare i stolpen och intofflad retur till 1-2 var det närmaste hemmalaget kom. Drängarna tog sin andra seger för säsongen. Oh vad fint det känns att skriva om en seger. Låt oss hoppas att GAIS hemma på måndag tillåter mig att byta tillbaka lag. Årtusendets kris för blåränderna
När Djurgården var som sämst under Jonevret upplevde jag det som en kris. Siggi och Pauls två säsonger kändes som en enda lång och lite större kris. Men inte hade jag kunnat tro att Jeglertz och Zoran på fem fajter skulle kunna övertrumfa allt. För visst känns det som att vi är på god väg mot rikspanik?! Jag som missade BP-förlusten igår var paralyserad långt inpå den helkväll som senare skulle ta mig runt hela Stockholms nattliv och nästan jorden runt. Inte ens det faktum att det just var BP – min klubb som ungdomsspelare – som fick poäng mot blåblått underlättade. Helt ärligt – vad är det som händer? Bra om DN’s keffa Stadion-bevakning
DN skrev igår ett synnerligen vinklat reportage om huruvida Stockholms stadion skulle ha kvar sina löparbanor eller ej, där de intervjuade fem världsstjärnor som fick gråta ut om sina minnen runt plexiplasten. Ingen blev väl förvånad över DNs ställning i stadionfrågan, men däremot över tidningens sköna utnyttjande av sin makt som landets största tidning och sponsor av den ENDA friidrottshändelse som årligen går av stapeln på stadion. Bloggen Djurgårdspublikens Arenagrupp skriver en bra text om saken där de bl a förvånas över DNs sportchefs referens till att Knivsta Sandberg kunde komma att bli intervjuad i en kommande artikel om stadion. Kalla mig historielös, men jag kan inte se varför stockholmarna skulle vilja göra en av världens mäktigaste arenor till ett friidrottsmuseum som öppnas och dammas av en gång om året. Jag vet att det finns en del icke-difare som läser ninjan – kan inte ni ge er syn på saken i kommentarerna? More Recent Articles |
